Min älskade dotter <3
Att vara lycklig.
Det var en gång en rik och mäktig sultan.
Han hade borderade skjortor och mjuka mattor. Han ägde ett stort och vackert palats vid indiska oceanens strand i Mogadishu, där den svalkande havsvinden blåste.
Det var fyllt med dyrbara juveler och silke från arabien. I alla rum brann de finaste rökelse, antingen han va där eller inte.
Trots all sin rikedom kände han alltid att något saknades honom, han va inte lycklig.
Han hade många hustrur, flera söner och flera döttrar. Han kunde köpa allt han önskade sig, men han kände sig ändå aldrig glad och tillfreds.
En morgon, efter en sömnlös natt, kallade han sina tjänare och sa: "gå ut och sök tills ni hittar en verkligt lycklig man. När ni finner en sådan man ska ni föra honom till mig. jag vill tala med honom."
Tjänarna letade i hela riket, dag och natt, efter ett par månader såg dom en fattig man sjunga medans han hämtade vatten ur en liten källa till sin enda magra kamel.
Han gnolade för sig själv medan han mjölkade djuret och delade med sig av den lilla mjölkskvätten till sultanens tjänare. Han skrattade och skämtade fastän hans mage var tom.
"Är du lycklig?" frågade tjänarna honom.
"varför skulle jag inte vara de?" svarade mannen.
"Min gode man följ med mig till sultanens palats, min härskare vill tala me dig" bad den äldste tjänaren.
Den fattige mannen gick med på de, och de gjorde sällskap från Haud till den stora staden Mogadishu.
Han hade aldrig sett något liknande. Där fanns så många människor, så många färger så många saker att lukta och smaka på. Sultanen gav honom rikligt med med underbara frukter och sötsaker, ställde till med en stor fest och skänkte honom en broderad goa.
"Hur finner man lyckan?" frågade sultanen som vilade på ett berg av mjuka kuddar i finaste sammet. Den fattige mannen visste inte vad han skulle svara, tungan fastnade i tänderna och han kunde inte få fram ett ord. Han visste inte vad som gjorde honom lycklig när han levde i öknen- de va bara så han kände sig.
Den besvikne sultanen skickade hem mannen igen som återvände till sin kamel och hans mjölkskål i trä.
Mannen kunde aldrig glömma rikedromarna i sultanens palats och han var aldrig lycklig igen!"
Hur ska man kunna vara lycklig när man vet att de finns så mkt mer än de man har?
Hur kan man vara lycklig när man känner hur ärren rivs upp igen?
Hur kan man vara lycklig när man e tom?
Jag vill gråta men kan inte. varför är de så svårt?
Jag har en klump i halsen, ett ärr i hjärtat och för mkt minnen i huvudet.
Vad ska jag göra för att slippa? Slippa känna smärtan...
Såren läker med åren, JA! men hur jävla lång tid ska de behöva ta?
När kan man glömma?
När kan man gå vidare?
När kan man orka?
När ska man hitta den sista pusselbiten? Biten som saknas.
vad saknas?
Jag vet inte, vet du?
Han hade borderade skjortor och mjuka mattor. Han ägde ett stort och vackert palats vid indiska oceanens strand i Mogadishu, där den svalkande havsvinden blåste.
Det var fyllt med dyrbara juveler och silke från arabien. I alla rum brann de finaste rökelse, antingen han va där eller inte.
Trots all sin rikedom kände han alltid att något saknades honom, han va inte lycklig.
Han hade många hustrur, flera söner och flera döttrar. Han kunde köpa allt han önskade sig, men han kände sig ändå aldrig glad och tillfreds.
En morgon, efter en sömnlös natt, kallade han sina tjänare och sa: "gå ut och sök tills ni hittar en verkligt lycklig man. När ni finner en sådan man ska ni föra honom till mig. jag vill tala med honom."
Tjänarna letade i hela riket, dag och natt, efter ett par månader såg dom en fattig man sjunga medans han hämtade vatten ur en liten källa till sin enda magra kamel.
Han gnolade för sig själv medan han mjölkade djuret och delade med sig av den lilla mjölkskvätten till sultanens tjänare. Han skrattade och skämtade fastän hans mage var tom.
"Är du lycklig?" frågade tjänarna honom.
"varför skulle jag inte vara de?" svarade mannen.
"Min gode man följ med mig till sultanens palats, min härskare vill tala me dig" bad den äldste tjänaren.
Den fattige mannen gick med på de, och de gjorde sällskap från Haud till den stora staden Mogadishu.
Han hade aldrig sett något liknande. Där fanns så många människor, så många färger så många saker att lukta och smaka på. Sultanen gav honom rikligt med med underbara frukter och sötsaker, ställde till med en stor fest och skänkte honom en broderad goa.
"Hur finner man lyckan?" frågade sultanen som vilade på ett berg av mjuka kuddar i finaste sammet. Den fattige mannen visste inte vad han skulle svara, tungan fastnade i tänderna och han kunde inte få fram ett ord. Han visste inte vad som gjorde honom lycklig när han levde i öknen- de va bara så han kände sig.
Den besvikne sultanen skickade hem mannen igen som återvände till sin kamel och hans mjölkskål i trä.
Mannen kunde aldrig glömma rikedromarna i sultanens palats och han var aldrig lycklig igen!"
Hur ska man kunna vara lycklig när man vet att de finns så mkt mer än de man har?
Hur kan man vara lycklig när man känner hur ärren rivs upp igen?
Hur kan man vara lycklig när man e tom?
Jag vill gråta men kan inte. varför är de så svårt?
Jag har en klump i halsen, ett ärr i hjärtat och för mkt minnen i huvudet.
Vad ska jag göra för att slippa? Slippa känna smärtan...
Såren läker med åren, JA! men hur jävla lång tid ska de behöva ta?
När kan man glömma?
När kan man gå vidare?
När kan man orka?
När ska man hitta den sista pusselbiten? Biten som saknas.
vad saknas?
Jag vet inte, vet du?
R.I.P .Ni e saknade.
Dixi 15/7-08, Said 6/7-08, Rex 30/6-08. <3
Dixi. Cassis underbara vovve! så fin och helt enkelt bäst! Trodde aldrig att man kunde känna såhär för ett hund som inte är ens eget! Men du har en stor plats i mitt hjärta, kommer aldrig glömma allt vi gjort tillsammans... du är saknad! älskar dig hjärtat <3
Said. Nadjas pappa! Du försvann så hastigt en dag, du betydde mkt för många och är väldigt saknad, speciellt av Nadja! Jag vet hur ont de gör att förlora en pappa, smärtan e obeskrivlig. Lova mig Said att du hjälper Nadja på vägen. Hon behöver verkligen de.
Rex. Jannes hund! Du va också en suuuper fin hund. Bara fyra år gammal va du tvungen att lämna oss.
Du är saknad. <3
Cassi, Nadja Och Janne! Jag älskar er oerhört mkt och finns med er alla. De e en tuff tid och jag kommer hålla er hand hela tiden!
rest in peace now and forever!
Dixi. Cassis underbara vovve! så fin och helt enkelt bäst! Trodde aldrig att man kunde känna såhär för ett hund som inte är ens eget! Men du har en stor plats i mitt hjärta, kommer aldrig glömma allt vi gjort tillsammans... du är saknad! älskar dig hjärtat <3
Said. Nadjas pappa! Du försvann så hastigt en dag, du betydde mkt för många och är väldigt saknad, speciellt av Nadja! Jag vet hur ont de gör att förlora en pappa, smärtan e obeskrivlig. Lova mig Said att du hjälper Nadja på vägen. Hon behöver verkligen de.
Rex. Jannes hund! Du va också en suuuper fin hund. Bara fyra år gammal va du tvungen att lämna oss.
Du är saknad. <3
Cassi, Nadja Och Janne! Jag älskar er oerhört mkt och finns med er alla. De e en tuff tid och jag kommer hålla er hand hela tiden!
rest in peace now and forever!
