Tammy

Kommer aldrig glömma sista gången vi träffades.... vi va på sjukhuset och hälsade på efter att du fått en propp i hjärnan.

Ditt tal var nästan helt borta eftersom d tagit så hårt på hjärnan, när vi satt i fika rummet så pratade mamma med dig så mkt som möjligt... men sen när hon gick o pratade med läkarna så satt du o jag tysta... jag hade inget att säga och har aldrig skämts så mkt, vem har inget att prata om med sin egen mormor?...
Sedan ringde en kompis och ville träffas....självklart hade jag då plötsligt väldigt brottom hem.
Jag dissade min egen mormor för en kompis som ville träffas... jag e dum i huvudet!

Du satt på sängen när vi skulle säga hejdå.. kanske du förstog att d va sista gången? för du började gråta iaf...

Tre dagar senare så ringde telefonen ca kl 6 på morgonen... då förstog jag...
Du hade fått en hjärnblödning och låg i koma, eftersom du gick på blodförtunnande så kunde dom inte stoppa blödningen.
Vi åkte till sjukhuset direkt o satt där i några timmar.

Sedan åkte jag till skolan eftersom d inte fanns ngt att göra... mamma va den enda som stannade.
ALDRIG hade jag kunnat tro att d va slutet. jag åkte för att jag va helt säker på att du skulle klara dig.
Men jag hade fel... mamma ringde senare till skolan... hon behövde inte säga ngt för att jag skulle förstå.

När vi kom till sjukhuset så kände jag inte igen dig.. du va likblek (haha) och uppsvälld, du va som en annan person. Då förstog jag hur mkt själen gör för kroppen.
Personalen hade gjort fint med blommor och så... och du låg så fridfullt.

Jag gick fram och tog dig i handen... och du va så stel.. d va som att hålla hand med en sten.. jag vågade inte röra ngt eftersom jag va så rädd att bryta dina fingrar eller ngt.

Och allt var fortfarande så overkligt. Jag visste varken ut eller in, d va som att gå in i en dimma..
Alla berättade hur mkt dom beklagade sorgen... men jag fattade ingenting, vilken sorg? d va ju omöjligt att d kunde va på riktigt...
En mormor finns ju alltid där..:S

Men när jag sedan stog där vid sängen innan vi gick... d va då jag kände d för första gången... jag va gravid. jag kände d så fruktansvärt tydligt. Då förstog jag att d inte va slutet... utan att din själ va i min mage.

Det är fortfarande overkligt för mig... har inte varit vid din grav ngt.. bara för att jag vägrar inse att du e borta.

Tänker ofta på hur mkt jag önskar att du fick träffa Vanessa. VI kunde gå ut på promenad på dagarna allihop... och du skulle älska att sitta med en liten bebis... du skulle nog antagligen flytta hit..:D...
Tyvärr så vet jag att det bara e drömmar... du o jag kommer aldrig prata mer.. de e ett faktum...bara för mig att inse.

Ca två-tre månader innan du lämnade oss så träffade jag dig påväg från skolan.. du hade varit o plockat svamp.. antar att d va ödet. Vi satt en timme på en bänk och bara pratade om allt möjligt, för första gången på flera flera år kände jag att vi hade ngt att prata om... jag kände att vi fick kontakt... d va underbart. Du gav mig lite småmynt du hade i plånboken för att jag skulle kunna köpa cigg... sen beklagade du dig över att du inte hade mer pengar att ge eftersom du inte hade me dig mer än typ 20 kr, jag hade inte ens bett om pengarna ändå trodde du att dom va så viktiga för mig. Men jag sket i pengarna... de va dig jag va ute efter... stunden med dig finns i mitt hjärta för alltid.

Och alla ni där ute... ta vara på era nära och kära... ni vet aldrig när det är sista gången ni träffas.

Jag kommer alltid älska dig mormor (h) <3<3<3